Jag har gått på 3 begravningar sen december varav två av dem var nu i juli. Varför är det så svårt att se folk gråta utan att själv fälla en tår?! Känns som en attack för jag gråter fast jag inte vill. Det är så jobbigt att vara känslig och jag menar inte att vara okänslig för jag vet att det är nog jobbigare för de som förlorat en familjemedlem än för mig som gråter för att jag ser andra gråta.
I höstas gick jag emot ett nylackat staket i en park och fick en stor brun oljefläck på baksidan av skjortan som inte gick att tvätta bort. För några veckor sen tvättade jag min nyinköpta linneskjorta på 60 grader och lade den i torktumlaren efteråt, skräll att den inte krympte. Jag kanske inte ska äga linneplagg.
Jag har en affärside till Kim K, inte för att jag tror hon behöver min hjälp men hör på det här: Varför inte designa en dishdasha eller en abaya i det mjuka tyget så kan hon klä arabvärldens damer i Skims. Tror vi att det skulle bli succé eller är det för nära kulturell appropriering? Jag är bara nyfiken på hur marknadsföring skulle se ut.
Det känns som jag har fraktat möbler hela året. Jag har hjälpt min syster att flytta två gånger och hunnit flyttat en gång själv där emellan mars och juli. Jag har källare och förråd hos mina föräldrar och det finns fortfarande en handfull av möbler som skulle behöva nytt hem. Varför blir vi inte alla minimalister bara?